Nina Solomin – Ok Amen

Valde att läsa Ninas bok – Ok Amen i skolan, då jag redan läst ganska många av böckerna på listan. Stolpade upp mina reflektioner i lite anteckningar och tänkte dela dom med er. Det är alltså ingen recension eller liknande.

Litteraturuppgift 1

Info:

Nina Solomins bok, “OK, amen – om kärlek och fientlighet i chassidernas New York”. Boken gavs ut år 2001av förlaget Wahlström och Widstrand. Nina, själv Judinna reste till New York, Williamsburg i slutet av 90-talet för att ta reda på mer om satmarchassiderna.

Vad handlar boken om?

Handlar om journalistens Nina ansträngningar att få en inblick i satmarchassidernas (ultraortodoxa judars) liv. Hon beskriver ” en kuslig känsla av att vara osynlig (..) mellan oss finns en barriär hopplöst ogenomtränglig. (..) Små smulor av vänlighet gör mig löjligt tacksam”. Trots chassidernas avsky för västvärlden bor dem mitt i världsmetropolen New York, Williamsburg och dess ”sekulära lockelser”.

Männens svarta rockar, långa skägg och tinning lockar, kvinnornas rakade huvuden med peruk och täckande klädsel väcker hennes nyfikenhet på den judiska kulturen. Boken öppnas av vida beskrivningar av ett sjabbigt område, som periodvis varit ett tillhåll för droghandel. Hur stadsdelen Williamsburg vid East River där dem bor är som ett samhälle i ett samhälle och hur bron som delar Williamsburg i två delar ända sedan 1800-talet delat chassiderna och en salig blandning konstnärer, högutbildade och hispanics på var sin sida. På något vänster är det också här mitt intresse kommer börja avta.

Visserligen är historian om satmarchassiderns uppkomst intressanta, tvångsförflyttningar som ledde till fyrspråkigheten intressant. (Ungerskan som talas med de äldre, engelskan utanför kvarteren, jiddisch hemma och hebreiska i synagogan.) Hur satmarchassiderna ”uppkom” strax före andra världskriget och att de som lever idag är förfäder till de som lyckades fly undan förintelsen.

Solomin beskriver hur hennes närmanden ständigast avisas, men hur hon slutligen släpps in i flera chassiders hem, ofta under den ibland outtalade premissen att hon skall bli religiös. Isaac, en ung man. Är den första hon får kontakt med. Tora och Talmud kan han utantill men moderniteter som TV och liknande förstår han sig inte på, trots att han vill ge sken av motsatsen. För mig som läst psykologi, blir den kognitiva resonansen väldigt uppenbar. Hur gammal Isaac är, blir han själv osäker på, och han frågar Nina vilket år det är. Detta illustrerar tydligt den instängdhet som chassidernas ”självförsvar” leder till.

Av chassidernas historia kan man förstå att de stänger den moderna världen ute. De som en gång blivit utrotade ”måste ju göra allt, för att ta hand om varandra nu”. De hävdar till och med att förintelsen är ett tecken på att de inte trott tillräckligt. Vilket enligt Solomin stärker synsättet att de är de ”utvalda”. Att förminska förintelsen på det sättet känns för mig helt orimligt, dessutom förbises totalt de andra människor som dödas som inte var judar, homosexuella, funktionshindrade och så vidare. Då fick jag kalla kårar, men det är väl enbart en liten del som tycker det, bör tilläggas.

En av alla personer som Solomin träffar är Necha, som lämnat chassiderna på grund av det hon beskriver som ”en känsla att vara begränsad och instängd”. Genom Nechas kontakter blir hon bekant med flera chassider. Boken som beskrivits ge ”inblick i en radikalt annorlunda kultur och mentalitet”, känns inte så främmande. Den judiska kvinnans roll som vi möter är inte annorlunda än i så många andra religioner eller ej religiösa hem för den delen. Kvinnan ska vara tyst, ta hand om allt i hemmet, inte jobba och vara givmild.

Mitt intresse väcks in i halva boken, vi blir presenterade för det ny religiösa paret Pinchas och Chava Silberstein. Solomin beskriver hur de strängare än alla andra chassider och lever under de religiösa lagar som Toran förevisar en till. Lagar som för Solomin borde kännas konstiga efter att ha levt ett sekulärt liv, till svar får hon att alla samhällen har lagar, men att de valt Toran.

Samma berättelse upprepas sen i boken fasta hos en annan familj, Cohen. Detta gör boken en smula upprepande. Mot slutet får vi möta Sam, en avhoppare. Vilket fungerar som en viktning mot de tidigare berättelserna som beskriver grupptillhörigheten som ger deras liv trygghet. Sam beskriver istället konformismen, det blir en aning skrämmande men också humoristisk.

Källkritik, språk, bokens uppbyggnad:

Det var intressant att möta en samling judar som delar en antisionistiska hållning. En inställning de är ensamma om bland alla chassidiska rörelser. Boken har en tydlig kronologisk ordning där vi sätts in i hennes tankar innan hon började skriva, varpå hon berättar grundligt om området Williamsburg och chassidernas historia. Det är lätt att följa med.

Att hon är halv judinna gör att det känns som man har möjligheten att antingen komma närmare inpå eller att chassiderna försöker måla upp en bättre bild än vad det är, för att locka hon att bli den judinnna ”hon är”. Hon dividerar flera gånger i boken om det är en fördel eller nackdel att hon berättat att hon är halv judinna, om hon anses mer förkastlig som lever som (bums,”modernt”, ”ojudiskt”). I övrigt trivs jag med sättet hon berättar på. Hur hon ser det, att berätta objektivt tror jag är svårt därför tycker jag historien blir mer levande med ett visst synsätt.

Gestaltning: Hur är den berättad? Vem är det som berättar? Ur vilket perspektiv?

Solomin utgår ifrån att det sekulära samhället är det ”normala”, jag undrar hur det hade känts att läsa boken som judisk, då det framställs som det ”avvikande”. Genom att hon hela tiden förmedlar andras historier blir det lite långdraget ibland, speciellt då som jag nämnde tidigare påminner om varandra.

Resonera kring författarens arbetsmetoder – kan man lära sig något av reporterns sätt att arbeta?

Jag förundras över deras sätt att skapa sitt egna lilla samhälle, med egen nyhetstidning, att inte använda internet som beskrivs som ett förkastlig sekulärt medium, med pornografiskt material. De totala likheter och motsatserna med amish som förkastar teknik, samtidigt som chassiderna omfamnar den. Att vissa av dem går till ”vanliga” jobb trots avsaknad av universitetsutbildning samtidigt som de flesta är egna och självständiga entreprenörer. Det känns så fel för mig med andra ideal, att låta mitt ”barn” växa upp för att sedan sakna relevant utbildning, socialt nätverk för att välja ett annat liv. Att de gifter bort sina barn mer eller mindre och avfärdar ny religiösa. Det påminner om det vi i Sverige benämner som hederskultur.

Något som förvånar mig är Ninas enträgna vilja att komma chassiderna nära in på livet, trots det gör hon misstag på misstag, som att klä sig fel eller säga fel saker. Jag antar att det bottnar i någon slags föreställning att hon vill bli accepterad för den hon är, trots det förkastar hon tanken att som kvinna tala bland män och ”jag lärde mig mina sociala begränsningar i egenskap av att vara kvinna”.

Det var befriande att läsa om en religion där ”givmildhet” var den finaste egenskapen av de alla. Avsaknaden av individualismen, hur de räknar familjer och inte individer (vid 1990-talets mitt ca åtta tusen familjer, motsvarar 60 000 personer). Trots det leder givmildheten till att många chassidiska familjer får statligt understöd på grund av för många barn i kombination med låga inkomster samtidigt som pengar ska ges bort.

När en av personerna i boken säger ”Vi lever för nästa värld. Det är där vi kommer få vår belöning”, tänker jag att det inte skiljer någon annan religion speciellt mycket. Det är kanske därför jag inte påverkades nämnvärt av boken. Jag tycker det är tråkigt att läsa ”För Isaac är religionen förutsättningen för ett civiliserat samhälle. Utan den, och utan en tro på Gud, finns heller ingen meningsfull etik. Alla kan göra vad de vill, stjäla bluffa…” som Goy det vill säga icke-jude tycker jag att oavsett om vi är religiös eller inte bör omfamna religionsfriheten.